Säv, säv, susa

Säv, säv, susa,

våg, våg, slå,

I sägen mig var Ingalill

den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,

I sorgsna vågor små,

säv, säv, susa,

våg, våg, slå!

/Gustaf Fröding 1894

ditt mejl är never publicerat eller delat nödvändiga fält är ifyllda *

*

*